Hahah, japp, du läste rätt.
Sexleksakssajten Oliver & Eva tycker i alla fall det och placerar oss på listan tillsammans med ett gäng andra bloggmorsor.
Visste väl det, att hormoner och hemorrojder är lite MILF:igt ändå.
Jag har börjat lämna in mig själv på akupunktur för att en gång för alla försöka reboota hormonsystemet som varit ur spel sen cirka 22 månader. 1,5 timme om dagen denna vecka ligger jag på en brits och blir nålad. Det. Gör. Skitont. Sen somnar jag.
Jag är där för att jag min kropp strejkar oftare än Elektrikerförbundet numera. Feber, trötthet och värk skyllde jag såklart på småbarnslivet men det verkar alltså vara qi som är ur balans med råttans år. Eller nåt.
Akupunktur är hur som helst dundercoolt även om jag känner mig överkörd av tåget efteråt. Men jag kan ta det. Värre är det med en av förhållningsreglerna jag fick:
- Inget kaffe.
Skjut mig därför imorgon klockan 05.15 när Malte skallar upp mig.
Huvudrätt:
Långkokt Bolognese med färsk pasta
Alternativ huvudrätt:
Mjuk och len 8-månadersgröt (1,5-årsgröten var slut. 1-årsgröten var också slut) med päron och banan
Dessert:
Ljuvligt fluffiga amerikanska pannkakor serverade med drottningsylt
Kvällens kräsna matgäst var lika positivt inställd till kvällens meny som Gordon Ramsay i valfri Kitchen Nightmares. Köttfärsen fördelades något sånär jämt mellan bordet och golvet och gröten fick toucha munhålan innan den returnerades rakt ner i haklappen. Det vanligtvis idiotsäkra kortet pannkakor skickades argt tillbaka till den hårt arbetande kocken utan någon vidare förklaring till missnöjet.
Vad som däremot tillslut föll gourmanden på läppen var knäckebröd med hamburgerdressing. Den gamla klassikern.
Med det sagt ber jag allra ödmjukast om måltidstips till en halvpjåskig 21-månaders. Jag kan tänka mig att vi är ett par föräldrar där ute som kan behöva lite matnyttiga (höhö) tips och tricks!
Två lördagsslappa föräldrar ligger utfläkta i soffan och konverserar enstavigt samtidigt som de hänförs av den epokgörande filmen En prins i New York.
Den kortaste i hushållet är naken och äter parmesanost. För en sekund sedan försökte hon gömma sig bakom en amningsbehå som hon lyckats fiska fram ur underklädeslådan som Gud glömde. Ja, ni vet den där lådan där mens- och mormorstrosor trängs med hudfärgade strumpbyxor i fel nyans.
En helt vanlig lördag med andra ord.
Här på vår hallmöbel har Mira tagit sig vissa konstnärliga friheter. Det är enligt konstnären själv en ”pippiågel” som numera ”pryder” hyllan och hon verkar på det hela taget mycket belåten med sitt verk. Hennes föräldrar har inte riktigt insett storheten än, men det kan hända att de fortfarande är lite för trångsynta i sin syn på konst.
Om Darth Vader tar priset för världens sämsta pappa så tar den blinde hankatten Lennart det motsatta. Morgonens mysigaste nyhet var den om de övergivna kattungarna som nu pysslas om på Oskarshamns katthem av lånefarsan Lennart.
- Han plockar om dem och slickar rent dem, säger föreståndaren för katthemmet.
Ett lass lyx-Whiskas till dig Lennart, för att du tar ut dina pappadagar (du just fått).
Medan Mira med familj var i Polen var Malte med familj hos mormor och morfar på ön. Malte anlände Kristi Himmelfärdsdag med sin solhatt från Santorini och två snorsträngar, gröna och tjocka som två välgödda fjärilslarver. På fredagen var tre fjärdedelar av vuxensällskapet också smittade av maskebolan och orkade bara nödvändigkonversera och lalla runt lite.
Smitthärden däremot, han var piggare än piggast. Jag ville bläddra i veckotidningar, Malte ville typ gå på rave. Vi kompromissade och gick ut och flyttade grus. Malte pratade oavbrutet medan han lassade gårdsgrus från en hink till en annan, medan jag tung i skallen och snorig, sjönk ner i stittande läge så fort tillfälle gavs. Jag kände mig som den tjocka råttan i Askungen, han som sätter sig på fingerborgen ni vet. Energisk som ett lass döda gorillor, mitt i majidyllen.
Morfar (patient 2) och jag delade på uppgiften att få den lille studsbollen att sova middag. Växelvis läste vi Godnatt Alfons Åberg, den ena tog vid när den andra gav upp. Malte gav nämligen inte alls upp. Han bökade, härjade, vevade, klättrade, gastade, skrattade och sjöng, men somnade gjorde han inte. Precis som Alfons i boken.
Efter några hundra fruktlösa försök (och bortslagna illusioner om lite egen helande dagsömn) gav jag upp, satte honom i vagnen för att gå och titta på några Shå ship (Shaun the sheep, alltså får) i närheten. Malte åt av bananen han snorat i och pratade non-stop under promenaden. Jag frös i solen och orkade bara svara med nån vokal här och där.
När vi äntligen skymtade fårhagen hade monologen under sufletten tystnat. Jag kikade in och – of course – så hade Mr Trots-a-lot bestämt sig för att det var dags att sova. Där och då.
