Kategori: Tapperhet

Det kroppsliga förfallet II

Jag har börjat lämna in mig själv på akupunktur för att en gång för alla försöka reboota hormonsystemet som varit ur spel sen cirka 22 månader. 1,5 timme om dagen denna vecka ligger jag på en brits och blir nålad. Det. Gör. Skitont. Sen somnar jag.

Jag är där för att jag min kropp strejkar oftare än Elektrikerförbundet numera. Feber, trötthet och värk skyllde jag såklart på småbarnslivet men det verkar alltså vara qi som är ur balans med råttans år. Eller nåt.

Akupunktur är hur som helst dundercoolt även om jag känner mig överkörd av tåget efteråt. Men jag kan ta det. Värre är det med en av förhållningsreglerna jag fick:

- Inget kaffe.

Skjut mig därför imorgon klockan 05.15 när Malte skallar upp mig.

Avsmakningsmeny

meny

Huvudrätt:
Långkokt Bolognese med färsk pasta

Alternativ huvudrätt:
Mjuk och len 8-månadersgröt (1,5-årsgröten var slut. 1-årsgröten var också slut) med päron och banan

Dessert:
Ljuvligt fluffiga amerikanska pannkakor serverade med drottningsylt

Kvällens kräsna matgäst var lika positivt inställd till kvällens meny som Gordon Ramsay i valfri Kitchen Nightmares. Köttfärsen fördelades något sånär jämt mellan bordet och golvet och gröten fick toucha munhålan innan den returnerades rakt ner i haklappen. Det vanligtvis idiotsäkra kortet pannkakor skickades argt tillbaka till den hårt arbetande kocken utan någon vidare förklaring till missnöjet.

Vad som däremot tillslut föll gourmanden på läppen var knäckebröd med hamburgerdressing. Den gamla klassikern.

Med det sagt ber jag allra ödmjukast om måltidstips till en halvpjåskig 21-månaders. Jag kan tänka mig att vi är ett par föräldrar där ute som kan behöva lite matnyttiga (höhö) tips och tricks!

 

Kristus, Alfons och en snorkavalkad

Medan Mira med familj var i Polen var Malte med familj hos mormor och morfar på ön. Malte anlände Kristi Himmelfärdsdag med sin solhatt från Santorini och två snorsträngar, gröna och tjocka som två välgödda fjärilslarver. På fredagen var tre fjärdedelar av vuxensällskapet också smittade av maskebolan och orkade bara nödvändigkonversera och lalla runt lite.

Smitthärden däremot, han var piggare än piggast. Jag ville bläddra i veckotidningar, Malte ville typ gå på rave. Vi kompromissade och gick ut och flyttade grus. Malte pratade oavbrutet medan han lassade gårdsgrus från en hink till en annan, medan jag tung i skallen och snorig, sjönk ner i stittande läge så fort tillfälle gavs. Jag kände mig som den tjocka råttan i Askungen, han som sätter sig på fingerborgen ni vet. Energisk som ett lass döda gorillor, mitt i majidyllen.

Morfar (patient 2) och jag delade på uppgiften att få den lille studsbollen att sova middag. Växelvis läste vi Godnatt Alfons Åberg, den ena tog vid när den andra gav upp. Malte gav nämligen inte alls upp. Han bökade, härjade, vevade, klättrade, gastade, skrattade och sjöng, men somnade gjorde han inte. Precis som Alfons i boken.

Efter några hundra fruktlösa försök (och bortslagna illusioner om lite egen helande dagsömn) gav jag upp, satte honom i vagnen för att gå och titta på några Shå ship (Shaun the sheep, alltså får) i närheten. Malte åt av bananen han snorat i och pratade non-stop under promenaden. Jag frös i solen och orkade bara svara med nån vokal här och där.

När vi äntligen skymtade fårhagen hade monologen under sufletten tystnat. Jag kikade in och – of course – så hade Mr Trots-a-lot bestämt sig för att det var dags att sova. Där och då.

Från tåg till flyg

Tågtrippen till Skövde har ju numera gått till historien. Den gick alltså inte som en dans. Eller jo, i så fall som en ångestladdad improvisatorisk fridans med aggressiva förtecken.

Ikväll ska Mira få boarda ett hiipaan (=flygplan). Det har nämligen blivit dags att åka ner och visa upp arvsmassan hos släkten i Polen. Förutom Miras föräldrar ska morfar och morbror Fredrik med.

tessan-fredrik
Morbror Fredrik

I vanlig ordning har packningsprocessen inte gått så värst bra men det är business as usual och ingenting att hänga läpp för. Morfar fick just ett telefonsamtal och i uppdrag att handla Mariekex och vindruvor för snacksdetaljen har i vanlig ordning förbisetts av de numera rätt rutinerade småbarnsföräldrarna.

Morfar är även lite resfebrig och skulle helst av allt åkt och slagit läger på Skavsta flygplats i påskas för att vara i god tid till flighten idag 17:50. Nu har vi dock förhandlat fram en rimlig tid så kl 15:00 ska vi rulla söderut från Stockholm. Lillmorbror Fredrik är däremot hur cool som helst och har i bästa fall packat kalsonger och en plånboksbild på storfavoriten Amy Diamond.

Ett litet aber med vår resebeställning är att vi tydligen bara har pröjsat för ”litet handbagage” som inte får överskrida typ 3 x 3 x 6 centimeter. Kabinväskor göre sig alltså icke besvär. Någonstans längs lågprisflygbolagets Kafkaliknande inköpsprocess skulle man tydligen ha lagt till ett par hundringar för att få rulla på ett vanligt förbannat handbagage på planet.

Men, nu har vi stuvat ner blöjor, pass och Pruttboken i en handväska och hoppas på ett överseende flygsällskap.

Do widzenia. Niech moc będzie z nami.

Skövde tur och retur

”Men det blir mysigt att åka tåg, då kan Mira få röra lite på sig och vi kan slappna av utan att tänka på bilkörning och trafikstockning”.
Therese, 32 år

Ha. Hahaha. HAHAHA.

Jag vet inte om jag var full när jag la fram det till Johan eller om jag bara hade en härlig stund av förlorad verklighetsförankring. För jag såg verkligen framför mig att det skulle bli väldigt mysigt med en tågtripp och att Mira skulle sitta på sitt säte som ett litet ljus och kolla på Baby Einstein och äta de snacks som vi sedan glömde hemma medan vi romantiskt satt och höll varandra i handen och drack ett glas ljummen Chardonnay.

Såhär började resan:

tåg

Eller egentligen började resan med att den självutnämnda reseledaren (alltså jag) stövlade på fel tåg och var nära på att hamna i Arvika på kuppen. Jag var ungefär lika världsvan som Crocodile Dundee i kaoset på centralstationen trots att jag faktiskt bott i Stockholm 100% av mitt liv.

Såhär fortsatte resan:

”Det är köbildning på spåren efter en brand i Herrljunga så vi blir stående här i cirka 10 minuter.”
”I cirka 15 minuter”
”I cirka 25 minuter”
”I cirka 100 minuter”

Sovtider och tålamodsgränser överskreds brutalt och någonstans strax innan Töreboda upphörde all förmåga till positivt tänkande hos resesällskapet. Efter en öl och ganska många sura colanappar höjdes humöret en aning så när vi väl ankom till Skövde var vi faktiskt relativt trevliga och det får man ju se som en vardagsseger givet omständigheterna.

Och hur gick hemresan då? ”Det har brunnit i Hallsberg…” For real.

Det blir en bilsemester i sommar.

Dagens bärs till mormor

Dagens bärs
Dagens bärs häller jag upp till min egen mamma, alltså Maltes mormor, som pratade vett med mig i luren när jag ringde och snörvlade tidigare i dag.

22 månader efter förlossningen är nämligen känslorna fortfarande i gungning, när som helst och hur som helst. Här är några av sakerna jag har Lille Skuttgråtit över idag:

  • Nalle Puh-avsnittet där Ior tappar sin svans.
  • Att solen sken.
  • Textraden ”and if the sky would fall, I’d survive it all” ur mellovinnaren, för det är precis så det känns att bli förälder.
  • Att Malte vuxit ur ännu ett par skor och har blivit så stoooor, buuuäääh!
  • Det här klippet.
  • Scenen ur Bilar 2 när Bärgarn inte får följa med på Blixtens dejt med Sally och blir stående kvar ensam med sin ballong.

Så när Malte sen fick välja om han ville höra några deprimerande dikter av Edith Södergran eller gå ut och göra sandkakor blev jag rätt tacksam över att han dissade poesin. Två hundra sandkakor senare betraktar jag mig själv hyfsat återställd, för den här gången.

Om jag var terrorist

… eller snarare i motståndarlaget, skulle jag ditcha waterboarding och andra tramsmetoder för att få sanningen ur toktrattarna.

Jag skulle istället skicka in min son i förhörsrummet. Mellan fyra kala väggar (för det har jag sett på TV så det måste det vara) skulle Malte dra igång sitt tugg, den aldrig tystnande lilla pausfågeln, den lilla loopade spellistan, den tultande lokalradiostationen. Med sitt outtröttliga prat om korv, Bärgarn, Bamse, Emelie (tjej i förskolan), mamma, pappa, diverse släktingar, bilar, bussar, tåg, traktorer och datorer skulle han vara ett utmärkt vapen där informationsutbytet gått i stå.

Han skulle få den hårdaste skurk att gola, den frommaste av munkar att bryta sitt tysthetslöfte, ja till och med få Zlatan att prata med Aftonbladet.

Själva har vi, hans prövade päron, hittills bevisat oss stå emot hans högljudda tjat om ja, allting, lika starkt som ett paraply från H&M gör mot regn. Så mycket för alla ”jag ska vara tuff i förhandlingarna”-planerna jag hade innan barn.