Runt nyår gjorde jag en hastig kvantitativ analys och kom fram till jul- och nyårshelgernas mest använda ord.

Ett par månader senare är påsken här och jag kan redan nu, trots att inte ens Långfredagen passerat, avgjort konstatera att påskhelgens mest använda ord är precis detsamma som vid årsskiftet.

Det finns dock en fundamental skillnad. Aldrig har en skillnad varit så avgörande. Istället för att det är Miras älskvärda mor som säger ”nej” i tid och otid så är det ingen mindre än Mira själv.

OMFG. Många av hennes nya ord hittills har vi välkomnat och uppmuntrat, men detta tillskott i hennes vokabulär upplevs lite…vad ska jag säga – påfrestande. Det blir inte det minsta bättre av att det tydligen inte går att säga det enstaviga ordet utan att vråla ut det.

-Ska vi flytta legot lite så att det inte ligger under mammas fot?  ”NEEEEEIIIIJJ!”
-Nu måste vi torka bort bajset på ryggen. ”NEEEEEIIIIJJ!”
-Ja! Nu ska vi gå till dagis. ”NEEEEEIIIIJJ!”
-Vill du läsa boken om Märta och apan? ”NEEEEEIIIIJJ!” (fast sen läser hon ändå)
-Ska du ge mamma kaustiksodan? ”NEEEEEIIIIJJ!”
-Ska vi… ”NEEEEEIIIIJJ!”

Intellektuellt förstår jag att det här är revolutionerande i Miras utvecklingsprocess. På ett mer primitivt plan känns det konspiratoriskt, onödigt och lite kränkande mot hennes urgulliga föräldrar, såhär på påsken och allt.

Nu vill jag inte direkt påstå att vi utstår samma lidande som det sägs att Jesus gjorde på påsken, men, för att pröva vårt vårt förstånd och tålamod lite extra så har flickebarnet även börjat missbruka ordet ”min”. Och jag menar verkligen missbruka. Hon har en väldigt skev verklighetsuppfattning om vad som verkligen är hennes, nu senast gjorde hon aggressiva anspråk på hennes farbrors hund Tyke.

Det är ju en jäkla tur att vi har laddat med 2,7 kilo lösviktsgodis och ett gäng påsköl.

GLAD PÅSK PÅ ER ALLIHOPA!

För vissa av er kanske 05.00 inte är en särskilt okristlig tid, möjligen rentav standard sedan arvsmassan ålade ur livmodern. För klanen Krupa-Syllner, som varit förskonade med att kliva upp mellan 06-6.30 känns klockan noll-fem-noll-noll som ett straff från gudarna och tomtarna och trollen. Än värre blir det när det inte verkar vara någon engångsföreteelse, utan Miras nya grej. En morgon – ingen morgon, sju morgnar – SJU MORGNAR! Häromdagen babblade hon oss ur sängen redan 04.45, men det är bottenrekordet som gärna får stå ohotat.

Det är definitivt inte min grej att kliva upp i svinottan, men hon är lite dålig på att se mig och mina behov, Mira. Vi måste prata om det ömsesidiga givandet och tagandet som kännetecknar en sund relation, ettochetthalvtåringen och jag.

Kanske ska passa på att riva av blommor-och-bin-snacket i samma veva så har man det överstökat också.